OS-festen började

Så blev det då olympiad igen. Ingen kunde undgå att märka det. Hela världens intresse koncentrerades kring Vancouver i Kanada, där 82 nationers idrottsstjärnor möttes i spännande och dramatiska tävlingar. TV fylldes av program därifrån och tidningarna slösade massvis med sidor på arrangemanget.

”Festen har börjat” ropar en braskande tidningsrubrik ut dagen efter den mäktiga invigningen. Och visst var invigningen både en sportslig och kulturell manifestation av stora mått. Invigningsfesten i ett storslaget olympiastadion knöt an till Kanadas mångkulturella samhälle, den långa traditionen av att välkomna invandrare och flyktingar till världens till ytan näst största nation. Det skimrande programmet talade om respekt och vördnad för naturen. Vi mötte dess skönhet, de snöklädda bergen, sjöarna, skogarna, vildmarken, men också de utmaningar och strapatser naturen bjudit invandrarna på.

Men det handlade också om vördnad och respekt för medmänniskan, om önskan om fred på jorden, som de olympiska spelen stått för alltifrån dess början i antikens Grekland. Det var skönt att lyssna till IOK-presidenten Rogges ord: ”Vi måste vara rädda om varandra och den jord vi lever på.”

Det kändes så riktigt att också Kanadas urinvånare, de olika indianstammarna, fick en så framträdande roll, och hälsade alla välkomna till deras gamla land. I färggranna dräkter dansade de till de tävlandes ära, och totempålarna sträckte också ut sina armar till en välkomnande fredshälsning.

I slutet av programmet fick vi höra Leonard Cohens sång Hallelujah. Det betyder ju lova Herren, och det kändes så riktigt med en lovsång till Herren i denna glansfulla invigning, som visade upp så imponerande mänskliga prestationer i teknik och kultur. Bakom hela vårt liv och allt vad vi kan åstadkomma, står ju den Gud som i Bibeln ofta kallas Den Väldige, Skapelsens och livets Herre.

När du läser dessa rader är spelen redan över. Några få har segrat och skördat berömmelse och ära; de flesta har hamnat i skymundan långt ner i prislistorna. En del har gjort succé, för andra talas det om fiasko, och sportjournalisterna har varit obarmhärtiga i sina domar. Ändå har alla försökt göra sitt bästa. Men så obarmhärtiga är idrottens villkor. Då kan det vara gott att minnas Paulus ord om den viktigaste tävlingskampen: att vinna det eviga livet. Läs 1 Kor 9:24-25. I den kampen får alla vara med, och alla kan vinna.

Lars Holmberg