Mina fördomar

Observera

Denna text publicerades första gången den 2 april, 2015. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.

Jag kände inte igen min egen dotter. Hennes blotta närvaro gjorde mig till och med irriterad.
Vi var på musikgymnasiets konsert och när vi gick tillbaka in i salongen efter pausen så satt det tiggare med sina muggar i trappan ner till våra stolar. Hur hade de kommit in? Och så många? Det störde min världsbild. Utanför ICA är jag van vid att se dem nu. Där försöker jag att säga Hej! och möta deras blick. Men inne på teatern! Här ville jag inte bli störd!
Denna reaktion varade bara någon sekund eller så, för när jag såg att scenen var full av tiggare också så insåg jag att detta var en del av showen, närmare bestämt när de sjöng ABBA:s ”Money, money”. Den första jag hade passerat på väg in var min egen dotter, hopsjunken och med en pappmugg i handen. Och jag såg inte att det var hon.
Jag vill vara en öppen människa som inte dömer folk pga av utseende, religion, sexuell läggning. Men ibland blir jag överrumplad och då sticker den trygghetssökande delen av mig ut sitt fula tryne och bort flyger all tolerans i ett nafs. Jag var inte alls nöjd med min reaktion och har tänkt på det en hel del den senaste veckan.
Vi går in i påsken nu och kommer snart till texterna om när Jesus uppstår. T.ex. misstas han för att vara en trädgårdsmästare. Lärjungarna förväntade sig såklart inte att se hans kropp vid liv. Det är ju inte så det går till.
Jesus ska än en gång komma till vår jord. Om jag inte ens känner igen mitt eget barn när hon befinner sig i ”fel” situation – kommer jag då att känna igen Jesus när han kommer? Att han inte kommer att komma det sätt och i den skepnad vi förväntar oss är väl det enda vi kan vara säkra på…
Glad Påsk!